2004-02-20

Long time, no see


Fredag igen, och numera betyder det att jag lever i efterdyningarna av torsdagkvällens injektion med Avonex (Fass), den bromsmedicin mot MS jag tar. Tredje veckodosen än så länge.

För att försöka mota Olle i grind så tar jag, på doktorns inrådan, en engrams Panodil Forte som förberedelse. Sprutorna med Avonex kommer färdigblandade, man behöver bara montera nålen. Med hjälp av en liten fjädermaskin så tjoffas sprutans spets ett par centimeter in i lårmuskeln (intramuskulärt, till skillnad från exempelvis insulin som ges subkutant, under huden). Det låter brutalt, men känns faktiskt inte alls, det blir bara lite spänt om man trycker in vätskan (ca 5 ml) för fort. Å andra sidan är ju känseln i mina ben kanske 60% av vad den borde vara.

Men ungefär en timme efter injektionen så kliver Olle likafullt genom grinden. Jag blir hängig. öm i skinnet, ungefär som när man är på väg att få influensa. Allmänt seg, tröttare än vanligt och konstig huvudvärk.

Efter fyra-fem timmar släpper super-Panodilen och det blir - ja, sämre. Frossa, svettningar och ont i kroppen. Risk för leverskador gör att man bara får ta fyra Panodil per dygn, så slutet av varje sextimmarsintervall är rätt jobbigt. Jag jobbar ju inte fredagar i vanliga fall heller, och de senaste veckorna har fredagarna helt delats upp i sextimmarsintervall - fyra timmar helt ok, en timme sisådär, en timme inget-vidare-alls, och sedan ett nytt piller och starten på ett nytt sextimmarsintervall. Som låg jag på ubåt.

Förhoppningsvis blir det bättre med tiden.

Än så länge är det ett klart nerköp. Men förhoppningsvis kan man undvika fler nära-döden-upplevelser som förra hösten, och det är ju värt en hel del.