2004-02-27

Att välja sina ord


Den annars sympatiske Xipe formulerar sig Jan O Karlsson-smidigt apropå mitt tidigare inlägg ("det var väl ett j-a tjat om bögar, äktenskap och familj").

Xipe, tillsammans med några av de halvhysteriska debattörerna på Liberal Debatt, tycker att man ska diskutera äktenskapet som institution snarare än vilka som ska få gifta sig. Det är futtigt, enkelt och ett medvetet försök att gömma sig i en självskapt irrelevans.

Äktenskapet är framför allt en symbolisk handling: en manifestering inför sig själv, inför varandra, inför släktled - framåt och bakåt - samt inför omvärlden. Att börja diskutera äktenskapets existens i sig är att medvetet skjuta förbi det aktuella ämnet, att medvetet ställa sig utanför diskussionen med hänvisning till att man spelar på en annan och mer rättfärdig planhalva.

Visst kan man gemensamt avtala fram alla ömsesidiga legala förhållanden - och mycket fås ju redan idag "under äktenskapsliknande förhållanden". Men ett frieri där man på knä räcker fram inte en ring, utan ett avtalsförslag, torde avskräcka den allra käraste.

Varför är symboler viktiga? Varför vänder det sig i magen på mig när man konstaterar att kungahusets makt "bara" är symbolisk, och därmed inget att tjata om?

Så igen, What's in a name?