2003-02-28

Att motivera det självklara


ThorvaldFörvetet tror på monarkin! Det är uppfriskande med personer som tar aktiv ställning för åsikter som annars tillhör de så vanliga konventionella visdomarna och alltså inte behöver vare sig analyseras eller motiveras.

Att vara emot krig är en typisk konventionell visdom. Vad mer behöver man säga än att krig är dumt; avkrävs man en vidare konsekvensanalys eller ens motivering till detta kan man med rätta bli indignerat harmsen.

Att vara för monarkin är likaledes en konventionell visdom. Personer med i övrigt genomtänkta och respektabla åsikter blir förvånansvärt förutsägbara när man frågar efter deras tankar om monarkins varande eller inte. Standardrepliken innehåller oftast ett urval bland följande åsikter:
- "kungahusets har ett historiskt och/eller pr-mässigt värde"
- "Kungen/Silvia/Victoria är duktig/snäll/trevlig"
- "det blir inte billigare med president"
- "tänk om Göran Persson/Carl Bildt/whoever hade blivit president, hö hö"

Det hela samlas oftast upp i slutklämmen:
"Det spelar egentligen inte så stor roll. Jag bryr mig faktist inte. Kan du skicka saltet?"


Eller, i klartext:
"Jag saknar en rationell ståndpunkt. Jag har inte fattat ett genomtänkt beslut i frågan - helt enkelt för att det inte har krävts av mig att fundera på landets statsskick. Den här potatisgratängen är i mesigaste laget."


Flera andra bloggare, som Klipspringer och Erik, har enligt Thorvald redan ställt sig på den republikanska sidan. För mig är det helt logiskt; andelen människor som gör ett medvetet val av monarki torde vara någon promille.

Det är därför det är roligt att Thorvald under stridsropet "Rojalist, javisst!" den 20 februari utlovar argument för monarkin. Han har uppenbarligen sett det mödan värt att resonera kring statsskick, och kommit fram till sitt val. Vilka är då argumenten han presenterar? Tja, det som gör honom till en övertygad rojalist är 1: kungen redan gör en presidents jobb, 2:republik är dyrt och 3: Per Gharton kan bli president.

Än så länge är Thorvald negativt definierad. Att vara emot är ingen åsikt. Inte gul och inte grön är likväl ingen färg. Fortsättning följer, enligt Thorvald. Det behövs nog om han ska sälja monarkin till mig.

Jag lånar med glädje orden från liberalen Vilhelm Moberg:
"I motsats till monarkin gör icke republiken anspråk på att vara grundad och legitimerad av Gud, utan har i all enkelhet uppstått som en mänsklig skapelse. Republiken är icke av Guds nåde, utan av Förnuftets nåde. Den är i sin ursprungliga betydelse liktydig med det allmänna. I den ingår inga enskilda, dynastiska intressen, den är uttrycket för det gemensamma: Republiken känner ingen annan suverän än folket.


Monarkin i Sverige idag är enbart en symbolisk institiution. Men desto större anledning att då fundera över vad symboliken innebär, vad det innebär att posten som landets främste representant är ouppnåelig annat än genom avel. Var ligger det symboliska värdet i att de svenska småbarn som vill växa upp till prinsar eller prinsessor bara får överseende leenden, medan amerikanska småbarn som vill bli presidenter får uppmuntrande leenden.

En femåring i USA, med 250 miljoner invånare, har större möjlighet att bli president än en femåring i Sverige, med befolkning på nio miljoner, har att bli kung eller drottning. Det är en skam.

Per Gharton är en av svenskarnas representanter i EU-parlamentet. Jag kan förlika mig med det, eftersom han är där på ett mandat från röster i ett fritt val och att jag dessutom kan argumentera för att rösterna nästa gång ska gå till någon annan. Jag kan dock inte förlika mig med att Carl-Gustaf Bernadotte är mitt lands statschef, när hans enda merit, hans enda bedrift är att han har fötts. Och jag ser fram emot argument som förklarar för mig varför det är rätt, eller ens rimligt.

Ny på himlen


I kategorin "bloggare på svenska med viss politik- och samhällsvinkel" passar Xipe's blog in, även om språket blandas mellan svenska och engelska. Vi har en del gemensamt: han länkar till James Lileks, har drabbats av dotcom-döden och var inte heller ute och demonstrerade härom veckan. Trevligt. Ligger nu på listan.

That is all we ask


Tony Blair höll i tisdags ett tal om Irak till underhuset, och än en gång imponerar hans statsmannamässiga lugn, saklighet och resonemang.
"That is all we ask; that what we said in Resolution 1441 we mean; and that what it demands, Saddam does."


Blair talade inte minst till demonstranterna:
"To those who say we are rushing to war, I say this. We are now 12 years after Saddam was first told by the UN to disarm; nearly 6 months after President Bush made his speech to the UN accepting the UN route to disarmament; nearly 4 months on from Resolution 1441 (PDF); and even now today we are offering Saddam the prospect of voluntary disarmament through the UN.

I detest his regime. But even now he can save it by complying with the UN's demand. Even now, we are prepared to go the extra step to achieve disarmament peacefully.

I do not want war. I do not believe anyone in this House wants war. But disarmament peacefully can only happen with Saddam's active co-operation.

12 years of bitter experience teaches that. And if he refuses to co-operate – as he is refusing now and we fail to act, what then? Saddam in charge of Iraq, his WMD intact, the will of the international community set at nothing, the UN tricked again, Saddam hugely strengthened and emboldened – does anyone truly believe that will mean peace? And when we turn to deal with other threats, where will our authority be? And when we make a demand next time, what will our credibility be? This is not a road to peace but folly and weakness that will only mean the conflict when it comes is more bloody, less certain and greater in its devastation."


Blair kommenterar det motförslag som Frankrike, Tyskland och Ryssland har gett till USA:s och Storbritanniens förslag till resolution:
"At the core of this proposition is the notion that the task of the inspectors is to enter Iraq to find the weapons, to sniff them out as one member of the European Council put it. That is emphatically not the inspectors' job. They are not a detective agency."


Och slutligen; varför är detta en så viktig fråga? Varför kan vi inte låta Saddam vara, släppa sanktionerna, låta det irakiska folket börja återbygga sitt land och hoppas att allt går bra?
"At stake in Iraq is not just peace or war. It is the authority of the UN. Resolution 1441 is clear. All we are asking is that it now be upheld. If it is not, the consequences will stretch far beyond Iraq."

Varannanfredag


Dagens Bengt Ohlsson: "Vardagskväll, stekpannefräs"

2003-02-26

Inspirerat


MatsaKlocklös i Tiden har knäckt nyheten att ex-Lundaspexarna Wester och Janssons lysande Hipp Hipp hämtar inspiration från den svenska bloggosfären! En ovanlig företeelse! Han har också ett eget intelligens- och allmänbildningstest som faktiskt fick mig att skratta högt.
Thorvald uppskattar även han Hipp Hipp, och har skrivit ett unikt inlägg om monarkin. Jag ber att få återkomma till det.

2003-02-25

Ansvarsförflyttning


Sydsvenskan publicerar idag en TT-artikel medan Dagens Nyheter på papper har utvecklat gårdagens webreferat av Svenska Dagbladet. Det gäller enmansutredaren Anita Gradins förslag om förändringar av barnbidraget. Det är på det hela beklämmande läsning.

Barnbidraget föreslås inte höjas, som tidigare sagts, utan förlängas: från 16 till 18 år.

I DN citeras Anita Gradin:
"Föräldrar har försörjningsansvar för ungdomar upp till 18 år och därför borde de också få barnbidrag."


Det något som är avigt när försörjningsansvar innebär rätt till bidrag.

Idag får alla upp till 20 år som studerar på gymnasium studiebidrag tio månader om året. Detta föreslås utökas till tolv månader om året, eftersom "det är svårt att få sommarjobb".

Den nuvarande politiken att alla, oavsett om man har klarat grundskolan eller inte, ska tryckas in i gymnasiet innebär att svenskar får bidrag från de föds tills långt efter att de är myndiga. När dörrarna in till Systembolaget öppnas är det kanske tänkt att verkligheten ska ta över.

En av de få sanktioner som gymnasieskolor har kvar gentemot elever som skolkar är att dra in studiebidraget. Detta föreslås tas bort. Men regler utan sanktioner är skrivna i vatten.

Är det någon som kan förklara tankegångarna för mig?

Finns det ingen inom vänstern som extrapolerar sina egna förslag? Som tänker?

Folkpartiets näste partiledare Jan Björklund är den som citeras i alla tidningarna, kanske för att han skickade ut ett pressmeddelande redan igår.

UPPDATERING: Jag ser att Skeptikern delar mina åsikter om Gradins förslag.

2003-02-24

För och emot


Jonas Söderström försöker i "Ett förmodligen alltför långt inlägg" visa att han inte alls bara är emot, utan också för någonting. Jag har tidigare menat att Söderström är "negativt definierad", dvs har åsikter som bara är emot. Men, som sagt, inte gul och inte grön är likväl ingen färg.

Jonas, får vi nu veta, demonstrerade för en annan president i Vita Huset, inte emot George W Bush (eller emot Saddam Hussein, för den delen). Jag kan inte låta bli att dra parallellen till socialdemokratisk definition av valfrihet: friheten i att inte behöva välja.

FN-resolutionerna är entydiga: Iraks missil- och WMD-program är ett hot mot internationell fred och säkerhet och avrustning av Irak är målet. Om inte Irak samarbetar, kommer det att leda till serious consequenses.

När människor bländade av ett irrationellt USA-hat protesterar mot detta leder det indirekt till stöd för Saddam Hussein - alldeles oavsett vad Jonas Söderström och Per Gharton tror. När FN-förespråkarna försöker förmå de tänkande deltagarna i demonstrationstågen att reflektera över de reella konsekvenserna så reduceras de av Söderström till megafoner för Blairs och Bushs spinndoktorer.

Retoriska grepp pratar Söderström om och utnyttjar samtidigt en försåtlig meta-retorik. Istället för att bemöta argument avfärdas de som "ett retoriskt bra grepp". Retorik är propaganda ergo inget att fästa sig vid.

Pudelns kärna formulerar Söderström såhär:
"Och fortfarande kvarstår frågan, om Saddams förtryck legitimerar krig."


Diskussion blir alltid svårare när man diskuterar olika frågor.

Tror vi på FN som idé? Tycker vi det är viktigt med ett relevant och trovärdigt FN? Hur långt är vi då beredda att gå för att behålla denna relevans och trovärdighet? Om vi utesluter krig, är vi inte då tillbaka vid vackert formulerade tomma hot? Och utan FN, hamnar vi inte då i en rent bilateral värld?

Jag kräver inte krig, jag förespråkar inte krig. Jag hoppas innerligt att Saddam viker sig innan det går så långt. Men: jag vill att världens diktatorer ska se på FN och förstå att det är en organisation som står vid sina utfästelser. Och ja, jag tycker det är rimligt att begära en mer nyanserad och detaljerad åsikt än "mot krig".

Glenn Reynolds tipsar fredsrörelsen i USA om vad de kan göra för att tas på allvar: "Support the UN, Support the Iraqi people, Support democracy." Eller med andra ord, säg vad ni är för, inte bara vad ni är emot.

Kanske drar Söderström igen dörren till kommande diskussioner med ett löfte om att skriva mer om det som är bra och mindre om krig och Bush. Mera för och mindre emot, alltså. Här är en av läsarna som ser fram emot det.

En givande diskussion


Fredagens Economist innehöll huvudledaren Why war would be justified om var skiljelinjerna egentligen går mellan demonstranterna och krigshökarna, och om klyftan är så oöverbryggbar som den vid en första anblick verkar.

"It is about whether a peaceful solution can still be found, as the marchers hope, or whether war is the only option. That is the central ground on which the debate can and should take place. "


Lite roligt är att diskussionen mellan Skeptikern och mig förra veckan landade just i att Skeptikern vill se regimbyte i Irak med stöd från andra länder dock inte vapenmakt, medan jag var skeptisk(!) till huruvida detta är realistiskt.

Detta efter totalt fem inlägg på respektive blog. Givande och intressant. Och så skönt att Skeptikern är villig att ta en diskussion, till skillnad från exempelvis Torgny och Tommy, som verkar vara mer inriktade på att skvätta sand.

Jag trodde att om man tycker någonting och dessutom publicerar det så ville man gärna ta en diskussion. Om inte målet är att väcka reflektioner, eftertanke och reaktioner - vad är då syftet? Och vad är det värsta som kan hända? Att man ändrar ståndpunkt? Det är något jag hoppas på varje dag.

Economisten framför sitt resonemang med ödmjukhet i en sansad ton; läs det.

2003-02-21

Att frukta döden


En artikel som jag sparat ett par dagar är Taking the Terror Cult Seriously, främst för att jag inte hade så höga förväntningar.

Huvudlinjerna är som följer: västerländska demokrater, arvtagare till Hobbes, delar tron på följande tes:
All men have the exact same proportionate fear of violent death, and that because such a fear is equally distributed, men all have the exact same motive to renounce violence.


Istället för ararki och den starkes lag är det bättre att avhända sig vissa friheter och överlåta dem på en överhet, staten, eftersom vi annars hade fått leva i ständig oro för att grannen ska banka ner oss och ta över vårt hus.

Denna fundamentala tes formulerar John Stuart Mill såhär:
The only porpose for which power can be rightfully exercised over any member of a civilized community, against his will, is to prevent harm to others.
John Stuart Mill, On Liberty 1859


Med dagens fiende till demokratierna gäller inte detta resonemang; helt enkelt för att de inte är, med Mills ord, civiliserade:
At the siege of the Moscow Theater one of the terrorists put this all quite plainly: "We will win because you fear death more than we do."

As Hobbesian liberals, we in the West do not like to contemplate this unpleasant truth, for it undercuts the foundation of all our faith in reason. For as long as I fear death less than you, I do not need to reason—for I am still willing to fight for what I want; and if I am confident that you will not fight back, then I know I will eventually get what I want.

Reason is what men begin doing once they have decided not to kill each other any more. It occurs when men have exhausted violence as a means to settle their difference, and this point is reached only when both parties are equally afraid of the consequences of continued violence.

But suppose one side is teaching its children to glory in violent death, while the other side is teaching its children the horrors of collateral damage in times of war, then what side do you suppose will prevail?


Read the whole thing, som de säger.

Nu är det allt helg. Ha en trevlig sådan.

Fredag - Economist-dag


En av mina favorittidskrifter är engelska The Economist. Namnet till trots behandlar den inte (enbart) nationalekonomiska frågor, utan internationella nyheter, politik, affärsliv, teknik m.m.

Det jag gillar med The Economist är att man inte tar på sig uppgiften att förklara genom att förenkla, som så många journalister verkar tolka sitt uppdrag. När man läser en artikel i Economisten serveras man inte någon enkel lösning. Reaktionen blir aldrig: "jaha; det är så det är; dumma, korkade politiker/företagsledare/amerikaner/whoever som inte fattar och genast löser frågan".

Efter att ha läst en artikel känns det ofta som att man vet mindre, relativt sett. Frågor presenteras i all sin frustrerande komplexitet, och inga lösningar presenteras som självklara. Det är en ödmjukande erfarenhet, och den finns i en butik nära dig varje fredag.

Det är därför jag gillar The Economist. Jag vet mer om hur lite jag vet. Jag blir mer kunnig om min okunnighet. Eller något sådant; givande är det i varje fall.

Denna vecka har jag somnat efter att ha läst om Moldaviens problem, om Londons biltullar, om en tysk racerförare som gått bort vid 97 års ålder, om vätgasbilar med vattenånga som avgaser (BMW har lanserat en serietillverkad 745h med kombinerad bensin- och vätgasdrift; kan någon tänka sig att tyska men socialistiska konkurrenten Trabant någonsin, någonsin, någonsin skulle lyckats eller ens velat försöka åstadkomma något liknande?), om japanska banker, en special report om Kina, om läkemedelskonsulenter, om Siemens, om en tidigare dansk koloni i Indien, om kombinationen svält och HIV i södra Afrika, om oppositionen i/utanför Irak och mycket annat - ändå hann jag knappt läsa halva tidningen.

Idag finns nya numret i en välsorterad kiosk (Presstop-distribution, inte Tidsam) ganska nära dig. Det är värt 35 kr och ett par timmar. Det är klokskapande.

Irak och ideologi


Skeptikern ger en replik på min tidigare kritik av hans inlägg. Det handlar om Irak och det handlar om idelogier.
"Dock tror jag att den bästa nya regimen inrättas om förändringarna kommer från Irakiska folket och inte av andra länders direkta inblandning (stöd ja, men inte direkt inblandning i form av vapenmakt)."


Tanken är god men inte realistisk. Här har vi en skiljelinje oss emellan.

"Dock vill ju den renodlade liberalismen ta bort välfärden och ha en minimal statsapparat. Det är att gå för långt enligt mig."


Bara att föra diskussionen, att fundera på vilket ansvar som bör ligga på det allmänna och vilket ansvar som bör ligga på medborgarna själva, är ett stort steg framåt.

Den liberale 1800-talspolitikern Hans Forssell påpekade att "en stark stat är en stat som har mycket begränsade uppgifter, snarare än en som försöker sköta allt, men misslyckas med det mesta". Och det många liberaler vänder sig emot är att den stora ekonomiska rundgången genom (välfärds)staten, skatter in och bidrag ut, gör individer till statsmaktens klienter, det gör medborgare till undersåtar.

Men, som liberalen Johan Norberg har skrivit, "nutida betraktare har vant sig vid att socialt engagemang innebär att ge bort andras pengar".

Sydsvenskans ledarsida påpekar idag (bara på papper dock) att:
"Något är rejält sjukt när bidragsberoendet i Sverige är så utbrett att drygt en tredjedel av regeringsmedlemmarna anser sig behöva ansöka om bostadsbidrag."


Välkommen till sandlådan


I kommentarerna till en replik från Skeptikern kan man bland annat läsa följande:
"Jag tycker att Möredösk inte är annat än en baktalande slyna. You don't mess with my homies. Fan, hade det här varit Compton så... Men det är det inte, så jag gör inga drive-bys ikväll. Till saken hör att jag egentligen inte bryr mig alls, men det är alltid kul att djävlas med folk."


Efter denna harang av Torgny meddelar han att jag uttömmande borde förklara min egentliga politiska ställning.

Och Tommy komplimerar: "Torgny: Haha! Kul inlägg. Bra att det finns sådana som dig."

Jag antar att kommentarerna till en blog är Internets motsvarighet till den där kröken under avloppet i duschen - det är sällan roligt att se vad man hittar där.

Värt dina licenspengar


Igår kväll. Studio Pop - SVT:s kanske bästa program. Alltid med intressanta tyckare och med geniet Per Sinding-Larsen vid rodret. Susanne Ljung är smart, kunnig och träffsäker. Dennis Lyxzén påminner om en barndomsvän till mig som också var revolutionsromantiker. Amir Chamdin från Infinite Mass sa inte så mycket, men om Per Sinding-Larsen säger att han är intressant så tror jag på det. Och en eloge även till den grafiska profilen, allt från kameraåkningarna genom studion till duvorna i vinjetten är klockrent.

Vem säger mest nej?



Klipspringer spekulerar:
"En trolig utveckling är väl emellertid att säkerhetsrådets majoritet inklusive EU till slut, under amerikansk press, finner att Irak inte uppfyllt 1441 och att en militäraktion är oundviklig. Detta beslut kommer troligen att stoppas av Ryssland och China varpå USA och England kommer att handla på egen hand."


Intressant att notera att K. ser Kina och Ryssland som de länder som kommer att sätta sig längst på tvären. Törs man fråga varför?

Jag för min del tror snarare att Frankrike och Tyskland kommer att fortsätta att ge EU och FN problem (se mitt inlägg från i onsdags) och vara mindre mottagliga för amerikansk diplomati än både Ryssland och Kina.

Ryssland för idag en påtaglig kamp emot muslimsk terrorism och kan därmed rimligt motivera hårdhanskar för att åstadkomma en avväpning av Irak.

Kina har Nordkorea att tänka på, och kontakterna mellan Washington och Peking i denna fråga kommer förmodligen leda till att Kina inte lägger något veto i Irak-frågan i utbyte mot ett begränsat amerikanskt militärt stöd till Sydkorea.

Många har raljerat över att USA negligerar Nordkorea men talar maktspråk med Irak, och menar att det (som allt annat) hänger ihop med olja. Men glöm inte att Nordkoreas förhandlingsposition är fundamentalt annorlunda än Iraks: landet har kärnvapen som antagligen skulle kunna nå Seoul eller Tokyo. Och få betvivlar att stollarna där skulle avhålla sig från att använda dem om de blev militärt pressade. Det är ju just därför som Irak måste förmås att avrusta innan Saddam lägger vantarna på en bomb! Det har inte gått att prata med Irak tidigare; det kommer definitivt inte att gå att prata med ett kärnvapen-Irak.

Valet mellan Krig och Skam


Jonas Söderström gör i inlägget Styrka är okunnighet ett utfall mot en ledare i DN av Maria Carlshamre.

Carlshamre svär i kyrkan och menar att fredsdemonstranterna de facto gynnar krig, något som få som intar en anti-anti-Saddam-inställning verkar ha reflekterat över. (Det finns fler än Carlshamre som är inne på samma spår, kudos Andrew Sullivan.) Jonas Söderström själv vill kunna inta en klassisk kålsuparposition:
"Vad Carlshamre gör med sin retorik är ju att neka oss möjligheten av en inställning som inte är Bushs och inte Saddams."


Det är en dubbelt negativt definierad ståndpunkt: inte si, inte så.

Men skon klämmer ömma tår för att man inom antikrigsrörelsen är pinsamt medveten om att man inte erbjuder något alternativ. Inte gul och inte grön är likväl ingen färg. Per Gharton åkte på besök till Irak och tjatade, och han tror att det har hjälpt, men det är sällan man får några förslag i kontakt med verkligheten från anti-anti-gänget.

Jag tror att anledningen är enkel: anti-anti-Saddam-grupperna ser helt enkelt inget problem med Irak. Utan problem behövs inget lösningsförslag, och man kan sätta sig på bakhasorna med biehållen nattsömn. Även Carlshamre pekar på detta när hon skriver att "för demonstranterna är Bush och Blair problemet, inte Saddam".

Carlshamre drar en "bestickande" parallell till 1930-talet och Churchill och Chamberlain:
"Owing to the neglect of our defences and the mishandling of the German problem in the last five years, we seem to be very near the bleak choice between War and Shame. My feeling is that we shall choose Shame, and then have War thrown in a little later, on even more adverse terms than at present."
Winston Churchill 1938


Churchill fick rätt 1938. Det är som Söderström säger inget vattentätt argument för hur vi ska hantera Irak, men det borde stämma till eftertanke.

2003-02-20

Alexandra Pascalidou är inte antiamerikan


Alexandra Pascalidou har skrivit en krönika i Metro om antiamerikanism. "Det är lätt att leva med slutna ögon och missförstå allt man ser", enligt Alexandra. Jag förmodar att jag är en av dem hon avser, hade hon vetat vem jag var. Den som får ta emot smällen är dock Göran Persson och "andra politiker". Politiker som varnar för antiamerikanismen har "säkert rätt" fast har samtidigt "nog misstolkat våra känslor".
"Antiamerikanismen är inget problem ty vi hatar inte USA. Faktum är att vi älskar det USA som präglas av öppenhet och frihet. Vi älskar den amerikanska drömmen som förverkligas för vissa. Vi älskar möjligheternas och mångfaldens land, där kamp och kompetens lönar sig. Vi älskar landet där bindestrecksidentiteter typ turk-amerikan inte är tecken på schizofreni, där nyheter kan avslutas med 'Happy Hannukkah' (sic) eller 'Happy Kwanzaa', där brytningar inte betyder att man är hjärndöd."

Mycket vackert, men var är kopplingen till verkligheten? Hur många av organisatörerna av lördagens demonstrationer ställer sig bakom denna liberala hyllningstext? Hur många av dem "älskar den amerikanska drömmen"? Alexandra, du borde fundera på vilka du talar för, vilka som gömmer sig bakom din välmenande fasad.

Symbolik


Erik Stattin tolkar symboliskt(?) min kommentar "täta uppdateringar" som att jag tycker Erik är en geek.

Jag har inget emot geeks; jag har tillbringat största delen av mitt yrkesliv bland techos och trivs utmärkt med det. Men jag gav mig ut för att leta efter samhällskommenterande bloggar, inte databloggers.

För den delen skulle jag gärna se att någon geek hjälpte mig att få länkar till varje inlägg att fungera...

Vänster eller inte?


Skeptikern har sett på SVT:s Debatt, och har dessutom rannsakat sig själv. Intressant!

Den extraförlängda TV-debatten gällde Irak-krisen. En av Debatt-deltagarna, Lars Leijonborg, får sig en rejäl släng av sleven, och jag kan inte annat än hålla med om att mannen inte är en tillgång för liberalismen (även om epitetet "okunnig" förmodligen är orättvist). Jag menar, karln skickade blommor till dubbelmoralens ikon Gudrun Schyman när hon fick sparken som partiledare! Folkpartiet har väl sällan varit så förvirrat som nu.

"Debatten spårade ur ganska rejält, på det sätt att den nästan enbart kom att handla om herr Hussein och hans förehavanden istället för att fokusera på kärnfrågan, som är huruvida kriget kan undvikas genom fredliga medel och om det verkligen är rätta sättet att skapa en stabil, ny regering i Irak på parlamentariska grunder och med en konstitution i ryggen."


Skeptikern retar sig på att vissa "försökte förringa det faktum att FN inte har sanktionerat en regimändring i Irak". Samtidigt säger Skeptikern att hans och hans gelikars huvudmål är "att skapa en stabil, ny regering i Irak".

Vi bortser från inkonsekvenser - huvudfrågorna är alltså om kriget kan undvikas, och om krig är rätta sättet att demokratisera Irak. De som protesterade i lördags vill enligt skeptikern "inte se en militär lösning förrän samtliga vägar till en fredlig dito uttömda - och de fredliga vägarna är ännu outforskade."

De "fredliga vägarna" har utforskats i över ett decennium. Allt som händer är... ingenting. Men de fredliga vägarna kan uppenbarligen utforskas i evigheters evighet. Och det är där som den stora skiljelinjen går - mellan de som drar en gräns och sedan står fast vid den, och de som istället hela tiden drar nya gränser.

- Om du inte lyder mig nu, då minsann...!
- Är det ett hot?
- Det kan du ge dig på!
- Vad händer om jag vägrar lyda?
- Då minsann... då... Per Garthon kommer att tjata på dig!
- Jag lyder inte.
- Eh... OK. Men om du inte lyder mig nu, då minsann...!
- Är det ett hot?
- Det kan du ge dig på!
Da Capo al Infinitum... (eller 20 GOTO 10 om ni vill).

Det vore kanske uthärdligt om ovanstående diskussion hade förts mellan en lärare och en elev, men när det handlar om FN och världens diktatorer då är det för mycket som står på spel.

I ett senare inlägg rannsakar skeptikern sin politiska ställning, som i ett första påseende verkar rätt kluven. "Rent politiskt står jag nog åt vänster, men ekonomiskt lutar jag mer åt höger." Direktdemokrati, anarki, fascism och kommunism är alla "vackra tankar" men avfärdas av olika praktiska anledningar.

Skeptikern värnar det sociala skyddsnätet, men hade gärna sett lite mer individuell frihet och begränsad statsapparat:
"Rättsväsende, militär och välfärd (skola, omsorg o. dyl.) borde vara statens sysselsättning. Antar att jag är vänster ändå, fast lite högerliberal."


Det låter i mina öron som att skeptikern är en oveten liberal. Jag köper inte att det går att vara "politiskt vänster men ekonomiskt höger"; det enda man då är är propaganderad. Gå till urkunderna, läs på visionerna och de fundamentala värderingarna bland de tre huvudideologierna konservatism, liberalism och socialism och jag kan nästan garantera att de liberala tankarna kommer att klinga väl samman med uppfattningen att staten ska sysselsätta sig med rättsväsende, militär och välfärd.

Det betyder inte att man behöver gilla Leijonborg eller rösta moderat. Men det betyder att man vill annorlunda.

2003-02-19

Frankrikes mål: att lägga ner NATO?


I en veckogammal Metro som jag missat listade Ulf Nilsson fyra outtalade skäl för Frankrike att agera som man gör:
- Frankrike är det största oljelandet i Irak,
- Frankrike har betydande ekonomiskt utbyte med Irak,
- Jacques Chirac vill inte uppröra Frankrikes arga unga muslimska män,
- Chirac vill vara Europas Stora Ledare.

Liknande analyser, om än i mildare ordalag, finns på flera ställen runt om på webben. Tesen om unga muslimer var dock ny för mig. Tre nycklar: fransk ekonomi, fransk inrikesrealpolitik och fransk prestige. Jag håller i stort sett med, men jag tror ibland att strategin går längre än så.

Jag har ett tag funderat på om inte Frankrikes mål helt enkelt är att söndersplittra NATO. Genom att sänka alliansen (man ändå delvis redan står utanför) slipper man en stor del av USA:s formella inflytande i Europa, och vägen till fransk dominans öppnar sig - särskilt om man kan dra med sig utrikespolitiskt handlingsförlamade EU-giganten Tyskland. Frankrike-Tyskland blir EU:s interna motor, enbart Frankrike blir ansiktet och rösten utåt. De NATO-stater som ännu inte är med eller på väg in i EU, Island och Norge, är försumbara både ekonomiskt och geopolitiskt. Turkiet, kan någon invända, kan knappast sägas vara på väg in i EU. Men vi har ju tidigare fått höra att Turkiet inte passar in i den franska bilden av Europa.

Allt eftersom tiden går blir Chiracs agerande allt mer bisarrt, kanske eftersom saker inte går hans väg.

Chirac vill leda ett Europa som räknas som en supermakt och som kan stå emot USA. Att han då blir marginaliserad av "nya Europa" är förnedrande.

Den starkaste symbolen för Frankrikes internationella inflytande är deras permanenta plats i Säkerhetsrådet. Det är därför ironiskt att Frankrikes agerande underminerar Säkerhetsrådets och FN:s relevans i världspolitiken.

Ett försök att splittra NATO kan bli en rejäl Pyrrhusförlust för Frankrike med tanke på insatsen, för tro inte att Washington och London kommer att låta Chirac ro iland med det. Senaste NATO-beslutet fattades utan Frankrikes medverkan.

Blair står fast


Samtidigt som Chirac stollar sig blir jag mer och mer imponerad av Tony Blairs lugna statsmannaskap, som här i ett tal strax före förra lördagens demonstrationer:
There will be no march for the victims of Saddam, no protests about the thousands of children that die needlessly every year under his rule, no righteous anger over the torture chambers which if he is left in power, will be left in being.
I rejoice that we live in a country where peaceful protest is a natural part of our democratic process.
But I ask the marchers to understand this.
I do not seek unpopularity as a badge of honour. But sometimes it is the price of leadership. And the cost of conviction.
But as you watch your TV pictures of the march, ponder this:
If there are 500,000 on that march, that is still less than the number of people whose deaths Saddam has been responsible for.
If there are one million, that is still less than the number of people who died in the wars he started.

(Min kursivering.)

2003-02-18

Den gröne jätten


Per Garthon, din och min representant i ett parlament han helst vill se upplöst, lever uppenbarligen i tron att hans resa till Bagdad i början av februari har gjort intryck på Saddam Hussein, allt enligt ett brev till dagens Sydsvenskan.
"Vi föreslog t.o.m. att Saddam Hussein skulle avgå. Vi tjatade på irakierna att samarbeta till 100 procent med vapeninspektörerna. Vi välkomnades av FN-folk och vapeninspektörer i Bagdad. Efter vårt besök har Irak enligt Hans Blix börjat samarbeta bättre. Kritiken mot resan var absurd redan före vår avresa."

Det faktum att en internationell militärstyrka står utanför Iraks tröskel spelar ingen roll för Husseins samarbetsviljla. Men när Gharton tjatar på irakierna om samarbete, då biter det däremot.
Ghartons text är en replik på ett inlägg från Fredrik Malm och Daniel Schatz, Liberala ungdomsförbundet respektive Liberala Studenter i Lund. Gharton talar med indignerad stämma om att inlägget från Malm och Schatz är "ett långt personangrepp på mig". Två dagar efter personangreppet replikerar Gharton:
"När vi nu har facit (sic!) framstår påhoppet av Malm och Schatz i all sin lögnaktiga och tarvliga nakenhet. Med den sortens småaktiga personangrepp när hela världen hotas av storkrig är det inte konstigt att alltfler väljare föraktar politiker. [...] Malm och Schatz har visat varför ytterligare en geneartion med avsky kommer att vända ryggen åt ett part som blivit hemvist för krigshets och förtal mot allt som växande grupper ungdomar engagerar sig för."

Men vad har då liberalerna skrivit? Jo, att Gharton blev ett propagandainstrument för Saddam Husseins regim.
"Ghartons resa kan liknas vid ett slags 'solidaritetsvisit' till regimen i Irak [...] resan undergräver FN:s ansträngningar att sätta maximal politisk press på Irak för att, med diplomatiska instrument, förmå landet att nedrusta"

Per Gharton måste ha blivit ömhudad nere i Bryssel om han tolkar kritiken från Malm och Schatz som personangrepp samtidigt som han själv knappast skräder orden. Eller så är Gharton sorgligt missförstådd och är förvånad över att Irak använder hans hårdföra tjatresa som propagandainstrument.
Nej, det går inte att förstå.

Tyckerier


Klipspringer tillbringade uppenbarligen söndagen med att uppdatera sin I dåligt sällskap. Intressanta jämförelser mellan populister i Sverige och Österrike och en komentar till svenska meta-bloggare blev resultatet. Och under gårdagen har både Klipspringer, Mats Andersson och ThorvaldFörvetet hittat till Drullestigen. Välkomna till verkligheten, pojkar.

Klipspringer menar att det svenska politiska blogspektrumet har vidgats betdydligt genom Drullestigen - bara en sån sak!

Mats tycker att jag var orättvist elak, och kanske är det så. Jag får försvara mig med att jag ändå läser Matsas blog, och alltså finner den värd att spendera tid på!

Thorvald prickar in mig som "mesigt moderat" på en hemmasnickrad högerskala, snarare än "konstruktivt konservativ" eller "rejält reaktionär". Får jag välja själv blir det snarare "lyckligt liberal". Jag anser förvisso inte att höger-vänster ger en rätt bild av det ideologiska spektrat. Men man tackar för rådet.

"Bejaka att elever är olika"


Dagens Nyheter har letat upp två miljoner i statens budget som är öronmärkta för forskning kring hur skolan ska ge bättre stöd till högpresterande elever. (Det är huvudrubrik på pappersförstasidan, men jag hittar inte artikeln på nätet.)
Thomas Östros avfärdar i ett slag decennier av socialdemokratisk egalitärpolitik med att "Alla ska ha rätt till framgång, det ser jag inte som något kontroversiellt". Kontroversiellt? Kanske är det ändå lite... oväntat att ett socialdemokratiskt statsråd tar en klassiskt liberal ståndpunkt. Men rätt uppfriskande. Vi får se vad vänsterfalangen i partiet säger.
Whatever crushes individualism is despotism. [...] Exceptional individuals, instead of being deterred, should be encouraged in acting differently from the mass.
John Stuart Mill: On Liberty 1859.


Förenade Anti


Jonas Söderström på Blind höna menar i inlägget "Styrka är okunnighet" att DN:s ledarskribent Maria Carlshamres argument om hur Hitler hanterades av brittiska duvor och hökar på trettiotalet är "bestickande".

Själv menar Söderström att kärnfrågan är "om det i varje läge är rätt att slå till först", alltså huruvida argumenten för en föregripande, pre-emptive, attack mot Irak är giltiga.

Jonas Söderström verkar vara som många andra på vänsterkanten negativt definierad: han är emot väldigt mycket, men för just ingenting. Han är emot både Bush och Saddam: "Vad Carlshamre gör med sin retorik är ju att neka oss möjligheten av en inställning som inte är Bushs och inte Saddams."

Men vilken inställning är det? Att Saddam Hussein ska fortsätta tyglas med sanktioner och inspektioner, ytterligare kanske tolv år?

Usama Bin Ladens senaste meddelande till världen, en unken blandning av religiöst svammel och blint hat innehöll bland annat följande passus (översatt och publicerat i Kvällsposten):
"Så oavsett om socialistpartiet och Saddam överlever eller inte, måste muslimer i allmänhet, och irakier i synnerhet, förbereda sig för det heliga kriget och skaffa ammunition och vapen. Detta är en föreskriven plikt. [...]
Att strida under icke-muslimsk fana är förbjudet. Det ska vara klargjort att muslimer ska slåss för Guds sak. Den som strider för Guds ord strider för Guds sak. Men om muslimernas intressen under rådande omständigheter sammanfaller med socialisternas br vi föra en gemensam kamp mot korsfararna, trots att socialisterna är otrogna. [...]
Att det finns gemensamma intressen är inte till skada. Muslimernas strid mot bysantinerna sammanföll med persernas intressen. Och detta var inte till skada för Profetens följeslagare."


Det hade varit enkelt för Saddam Hussein att undvika krig genom att helt enkelt uppfylla de olika resolutionerna från Säkerhetsrådet. Men Hussein vill inte, han lurar, bedrar, manipulerar, förvillar, maskar och myglar. Under tiden vet inte Söderström och hans gelikar vad de vill, bara vad de inte vill.

2003-02-17

Brev till SVT:s ledning




Till: VD, Programdirektör, Chef Nyheter och Fakta, Chef Fakta
Cc: Redaktörer för Aktuellt, Rapport, Agenda
Ärende: Transkriptioner av nyhets- och samhällsprogram
Datum: Måndag 17 februari 2003 kl 08:29:33

Hej.
Jag heter Karon Möredösk och driver en liten webtjänst med kommentarer kring samhällsfrågor. Du får detta mail eftersom jag hoppas att du vill svara på min fråga om utskrift av SVT:s program. Om du inte är rätt person att kontakta ber jag om överseende.

Mina frågor är:

- Finns transkriptioner, utskrifter av SVT:s program allmänt tillgängliga på WWW eller på annat sätt?

- Om inte, anser du att det finns någon poäng i att göra transkripitioner av vissa progam tillgängliga, exempelvis på WWW?


Sveriges Television står för en ansenlig del av svenskarnas nyhets- och samhällsrapportering, men finns inte med i den textbaserade diskussione i samma utsträckning. Som exempel kan tas Agenda från i söndags (16 februari), med en bred täckning av Irak-krisen, eller de expertkommentatorer i Aktuellt/Rapport vars åsikter ofta presenteras som vore de fakta.

Polemiken och diskussionen kring TV-program håller sig dock till TV-krönikörernas programtyckande om ofta bredare upplägg än sakinnehållet; det är en förlust att SVT inte är med i just diskussionen i större grad.

TV-mediets styrkor är uppenbara; nackdelarna är att tittaren inte ges någon tid för kritiskt, reflekterande tänkande. Läsaren av en text kan lägga den ifrån sig för en stunds eftertanke; ett avlyssnat samtal är svårare att "pausa" och i efterhand näst intill omöjligt att kommentera utan risk för felciteringar.

Jag tror det är här vi har den främsta anledningen; för att kunna argumentera mot någonting måste man först kunna analysera argumenten, och det blir svårt utan pausknapp. Och även om videon har använts, blir referatet i så fall inte mer än andrahandsuppgifter.

Med transkriptioner av SVT:s nyhets- och samhällsprogram tillgängliga hade diskussionen underlättats avsevärt.

De program som vore primära för transkriptioner är de inhemskt producerade nyhets- och samhällsprogram som Aktuellt, Rapport, Agenda, REA, Kulurnyheterna, Uppdrag granskning, Mediemagasinet etc. Men låt oss som exempel använda Agenda från 16 februari.

- Finns transkriptioner av SVT:s program (exempelvis Agenda 17/2) allmänt tillgängliga på WWW eller på annat sätt?

- Om inte, anser du att det finns någon poäng i att göra transkriptioner av vissa program tillgängliga, exempelvis på WWW?


Vänligen,


Karon Möredösk


2003-02-14

Dagens Bengt Ohlsson: "Schysstobertarna med Robin Hood-glansen"


Fredag. Economist-dag. Denna fredag är dessutom varannan-vecka-fredag, dvs Bengt Ohlsson-dag. Kort sagt, en dag bättre lämpad för läsande än för skrivande.

Men en kort notis om dagens stora händelse - den andra rapporten inför Säkerhetsrådet av UNMOVIC sedan inspektionerna återupptogs. Än viktigare än själva rapporten, är förvisso rapporteringen om rapporten. Ett exempel:

SVT Text:

Blix: Inga massförstörelsevapen funna
IAEA: Nödvändigt att fortsätta arbeta
DR1 Text:
Blix ønsker mere samarbejde af Irak


Och den efterföljande diskussionen mellan Jarl Alfredius och Stig Fredriksson var ett skämt. Ibland kan man undra om svenska journalister verkligen har tagit del av samma rapport som våra grannar i väster.

Mitt intryck av Hans Blix som alltför svag och undfallande gentemot Irak kvarstår dessvärre.
"At the meeting in Baghdad on 8 and 9 February, the Iraqi side addressed some of the important outstanding disarmament issues and gave us a number of papers, e.g. regarding anthrax and growth material, the nerve agent VX and missile production. [...] Although no new evidence was provided in the papers and no open issues were closed through them or the expert discussions, the presentation of the papers could be indicative of a more active attitude focusing on important open issues."


Läs noga. UNMOVIC fick papper. Intetsägande papper, men enligt Blix kan det faktum att irakierna gav UNMOVIC papper tyda på "a more active attitude". För det första ligger det knappast i Blix' uppdrag att tolka Iraks inställning, och för det andra har Irak presenterat just intetsägande papper gång efter annan.

I övrigt får vi veta att Irak har utvecklat missiler med större räckvidd än tillåtet, att man bygger testramper för än kraftigare missilmotorer, att man har återuppbyggt av inspektörerna förstörda förbjudna verktyg för missiltillverkning, att man vägrar dokumentera sin påstådda förstörelse av mjältbrandssporer och VX-ingredienser och att man i många fall inte samarbetar på det sätt som inspektörerna önskar.

Avslutningen ger en bra sammanfattning:
"If Iraq had provided the necessary cooperation in 1991, the phase of disarmament – under resolution 687 (1991) – could have been short and a decade of sanctions could have been avoided. Today, three months after the adoption of resolution 1441 (2002), the period of disarmament through inspection could still be short, if 'immediate, active and unconditional cooperation' with UNMOVIC and the IAEA were to be forthcoming."


I mitt lexikon betyder "immediate" omedelbar. Denna fars kan fortsätta i evigheter utan att leda någonvart, och kommer så att göra om diktatorn i Bagdad får bestämma. Varje reell och potentiell diktator tittar just nu på FN. Låt dem inte få anledning att glädjas.

Missa absolut inte heller dagens Bleat från James Lilek!

2003-02-13

Svenska bloggar



Jag har ett tag varit på jakt efter bloggare som skriver om nyheter, politik och samhällsutveckling på svenska. Anledningen är att jag själv räknar mig dit och att jag är intresserad av att läsa texter skrivna för en svensk målgrupp.

Det är ont om dem: ett dussintal namn dyker upp överallt. De flesta är män med vänsterbias mellan 25-30 år som delar med sig av sina erfarenheter från eskapader i teknikvärlden. I övrigt verkar begreppet och fenomenet inte vara särkskilt utbrett. När kommer vi att få se något liknande exempelvis msnbc eller Salon blogs från en svensk portal/tidning?

Det som skiljer bloggarna jag listar nedan från Reload-tidens dagböcker (förutom blandningen av personligheter) är att antalet länkar har ökat (inte minst inbördes) och att navelskåderiet har avtagit.

Här är en första översikt; de mest intressanta kommer att hamna i högerspalten för er och min bekvämlighet.

Förvetet
"Kommentarer till nästan vad som helst", enligt Thorvald. Det är mest allmänpolitik, och Thorvald intar en allmänpolitisk ställning som mest verkar gå ut på att han gillar Göran Persson.

"Jag brukar beteckna mig själv som 'politiskt intresserad, men partipolitiskt indifferent'. Som sådan strävar jag givetvis efter en viss balans i mina 'elakheter'."

Och ibland truismer:
"Enligt min uppfattning har röriga skrivbord inget egenvärde. Vad som passar människor är i första hand en fråga om personlig läggning. Det som passar en person är inte nödvändigtvis att rekommendera för en annan."

Ett träffande, om än väldigt mälardalskt, citat är annars detta:
"Ibland kan man få samma känsla för Arne Jacobsen och Poul Henningsen som för dansk 'remoulade'. Visst är remouladsås gott, men om den serveras till allt kan det bli för mycket av det goda."


Rymdimperiet
Plank erbjuder "din dagliga dos av länkar, trams och lunchrast-fördrivande underhållning."
"Jag ser mig inte som någon direkt politisk person. Jag röstar inte, jag vet knappt vad dom olika politikerna heter och jag läser aldrig ledarsidorna i dagstidningarna. Mina åsikter, dom få jag har, dansar nånstans på vänstersidan av spektrat och min grundläggande inställning är väl att folk får tycka vad dom vill så länge det inte påverkar andra (för mycket). Visst, jag vet, hemskt och naivt, men det fungerar för mig."


Johan Anglemark
"Infall, funderingar och citat" bjuder kommunisten Johan Anglemark på, omväxlande på svenska och engelska.
"Jag har röstat på vänstern ända sedan jag började rösta igen 1994, men nu får det banne mig vara nog. Måste man ha apelsinmarmelad i huvudet bara för att man är vänster? Varför verkar vetenskapsföraktet vara som starkast ute på den där kanten? [...] Grr. Nej, tillbaka till sofflocket. Socialismen kommer ändå inte att kunna införas via riksdagen."


Bombrecept.com
Tommy k Johansson skriver studentikost påhittade nyhetsartiklar med USA-hatande tokvänstertwist på en nydöpt blog. Det finns andra.

Mitt liv som skeptiker
Skepsismen verkar främst rikta sig över Atlanten.
"Egentligen borde jag kommentera hela Irak-situationen, med de nya bevisen som lagts fram av USA, men det känns ganska meningslöst. Allt jag har att säga är att en treåring med någorlunda kunskaper om datorer skulle kunnat göra en minst lika trovärdig satellitbild."


Klocklös i Tiden
Mats Andersson skriver om TV, datorer, böcker och lite allmän rambling.
"Jag har på tre månader fått en stabil besökarkrets till min blogg och jag vet att hemligheten inte ligger i det jag skriver utan att jag uppdaterar ofta. Jag skriver efter devisen 'hellre än bra' medan de flesta andra svenska bloggare arbetar precis tvärtom."


Det innebär i Mats' fall att det dessvärre sällan blir vare sig genomtänkt eller välformulerat.

mymarkup.net
Erik Stattin i en av de mest vällänkade svenska bloggarna skriver om "böcker, filmer, musik, politik, webbgrejer, bloggingfenomenet med mera." Täta uppdateringar.


I dåligt sällskap
Klipspringer intar en tillbakalutad attityd och skriver i tredje person kommentarer till (utrikes)politiska detaljer med en grundläggande Europa-optimistisk syn och lätt pretentiös självsyn.

Det perfekta tomrummet
Gustav Holmberg är ännu en antibushare bland de svenska bloggarna. Men klart värd att hålla ett öga på!

opinion2002.nu
Stig-Björn Ljungberg uppdaterar med ojämna mellanrum, men när det kommer något är det ofta läsvärt om än inte alltid läsvänligt. Kanske kan vi hoppas på högre frekvens nu, när nya boken är publicerad?

"Så de här gloparna vet vad de gör, deras metod kan verka fotbollshuliganisk, men det finns en ideologisk medvetenhet hos de flesta av dem. Men troligtvis börjar det med deras förbrytarnatur, som om den är tillräckligt intelligent, kräver en bra motivering till det asociala beteendet. Och då passar beskyllningarna mot kapitalister och statsministrar som hand i handske."


Blind höna
Jonas Söderström skriver "texter om användbarhet, interaktionsdesign, informationsarkitektur och om vad datorer och internet är bra för", men klämmer dessutom lite proggerier såsom Rörelseidyll och anti-Busherier. Vissa påpekanden om användarvänlighet har dock poänger.

2003-02-12

Tidningskrönika: tema notiser



Den vanligaste och samtidigt kanske mest lömska formen av antiamerikanism är passusar i notiser och krönikor, vad jag kallar marginalpropaganda. Ofta raljerande och för små för att gå i argumentation emot, men tillräckligt många för att till slut färga intryck.

Varje onsdagmorgon dunsar tre tidningar genom brevinkastet: Sydsvenska Dagbladet, Dagens Nyheter och Ny Teknik. Låt oss ta en titt på dagens marginalanteckningar.

I Ny Teknik skriver Anders Wallerius under rubriken "I kanten": "George [Bush], Colin [Powell], Donald [Rumsfeld] och Condoleezza [Rice] sitter nu beredda med tändstickorna hårt tryckta mot plånet. Det är bara veckor kvar tills de med tusentals missiler tänker sätta eld på den irakiska jorden."

Det verkar vara på vänsterkanten som Wallerius befinner sig; även "de stinkande stadsjeeparna på storstadsgatorna" får sig en släng i den ironiskt hållna, raljerande krönikan om sotpartiklar och smyg-teknik.

Sydsvenskan citerar under rubriken "Klipparen" en "Hendrik Hertzberg i New Yorker" som uppenbarligen har skrivit: "Häromdagen påpekades det för utrikesminister Colin Powell att hans chef minsann går och lägger sig vid tio och sover som ett litet barn. Powell lär ha svarat: 'Jag sover också som ett barn - varannan timme vaknar jag och skriker.' Presidentens lugn oroar mer än Powells oro lugnar. Och stormen närmar sig."

(I Sydsvenskan skriver också Paris-korrespondenten Richard Guston en passus om den franska antiamerikanismen och jämför med 1963 när de Gaulle var på väg att lämna NATO.

Dagens Nyheters kultursida gör sällan en antiamerikan besviken, så heller inte idag. Ingela Lind skriver under rubriken "Kommentar". Utrikesminister Colin Powell jämförs med medeltida kvacksalvare apropå presentationen inför Säkerhetsrådet (typiskt exempel på marginalpropaganda: "bildbevis" inom citattecken - i sig inget värt att argumentera mot, men ger intryck) .

Å andra sidan bjuder dagens DN-ledarsida på lyckad läsning, med en bitsk Peter Wolodarski och en som alltid klarsynt Per Ahlmark.

Men i övrigt förs en bred nålstickskampanj mot USA, förklätt till putslustiga kommentarer från "I kanter", "Klippare" och "Kommentarer". Det luktar rätt illa.

Propaganda av olika slag



Jag har förmånen att kunna se dansk tv där vi bor. Det har medfört att jag har sett ett antal dokumentärer om och från Irak, jag har följt initierade och sakliga diskussioner om händelseutvecklingen och jag har fått en bredd i rapporteringen via dansk tv som svenska tv-tittare bara kan drömma om. (Den överlägset bästa källan till nyheter är dock internet!)

I svenska medier har jag fått lära mig gång efter annan att alla nyheter i krigstid är propaganda, och att man inte kan lita på vad USA säger. Den svenska journalistkåren har givit ett så gott som unisont underkännande av sin egen professionalism. Måhända det ligger en del i det.

De enda rapporter från Irak som når oss genom SVT verkar vara korta intervjuer med "mannen på gatan", som alla förklarar att irakier är ett fredsälskande folk, att Irak inte har något fuffens och att man inte vill ha krig.

Eftersom mannen på gatan vet att han kommer att bli bortförd av diktaturens trupper likt hundratusentals andra irakier om han säger något som kan tolkas som regimkritiskt eller västvänligt vaktar han sin tunga extremt väl. Frågan är om inte detta är den värsta formen av propaganda, naiva journalister som låter hunsade irakier säga det Saddam Hussein vill höra.

En irakier, en av "männen på gatan", saknas nu av sina släktingar. Times berättar om försöken att få Amnesty att engagera sig i att få besked om vad som hänt med mannen som sökte skydd i en UNMOVIC-bil, men som överlämnades till irakiska säkerhetsstyrkor. Han lär aldrig få komma till tals i Rapport, är jag rädd.

2003-02-11

Ville Vesslas kompanjoner



Är det inte rätt futtigt att det enda NATO-land som Tyskland och Frankrike, "the Axis of Weasel", lyckas få med sig i sin strävan att försöka mjäka bort Irak är Belgien?

Samtidigt är det flera som spekulerar i Tysklands och Frankrikes (och Rysslands) motiv till att gulla med diktatorn i Bagdad. Khidir Hamza är en avhoppad irakier som inte är förvånad: tyskar, fransmän och ryssar har försett landet med utrustning till vapenprogrammet. Han menar att länderna nu motsätter sig anfall av ekonomiska skäl; med nuvarande regimen kvar vid makten ges möjlighet till fler lukrativa affärer i miljardklassen.

Artikeln är intressant; förvänta er ingen översättning i svenska medier.

Frågan är vilken instans som kommer att förlora mest på detta - Nato, EU, FN eller demokratin i världen? Steven Den Beste menar att det är Frankrike.