2003-11-02

Vad är elakt?


Sedan Ulf Lundell skickade brev till Karolina Ramquist efter hennes recension av "Best of" har jag inte spelat någon av mitt halvdussin Lundell-skivor. Nu har en ny batalj mellan en ung kvinnlig skribent och en framgångsrik äldre man seglat upp.

Det hela började med en bokrecension.
Jag var på samma författarfest som Björn Ranelid en gång. Han satt där med sitt blonda lockiga hår, helt orörlig i en stel pose. Han var brunbränd, renrakad på armarna, iklädd ett LINNE och läppglans.

Medan jag läser "Kvinnan är första könet" ser jag ständigt bilden av Ranelid framför mig, där han satt helt stel, i linne och läppglans.

Det här måste vara den sjukaste bok jag nånsin har läst.

Hade det varit en uppsats på gymnasiet hade den förmodligen fått IG, eftersom det inte är en recension per se. Missuppfattande av ämnet.

Husguden Bengt Ohlsson hoppas att Ranelid inte ska gå till domstol.

För då blir Björn Ranelid vips en representant för patriarkatets dominans över ditten och datten, och Linda Skugge en representant för den feministiska kampen. Ranelid blir Goliat, och Skugge blir David.

Vilket är ett extremt fantasilöst sätt att se saken på.

Som om det inte fanns andra hierarkier.

Som om det inte fanns en kulturvärld där Björn Ranelid är en representant för gubbighet och saggigt kulturetablissemang, och Linda Skugge är en representant för det nya och spännande och popkultur och frisk fläkt och yada yada.

Skugge känner sig ensam och tar på sig offerrollen:

Det är väl mycket elakare att rådissa nån för hans eller hennes arbete än att kritisera ett utseende. Jag blir mycket ledsnare om folk tycker att jag skriver tråkigt än att jag har en stor näsa full med pormaskar. Jag skiter väl i min näsa men jag bryr mig om mitt yrke. [...]

Jag är glad att jag skrev det där om Ranelids utseende (det var inte nån form av hämndakt) för nu kanske det äntligen kan diskuteras varför det bara är manliga författare som ska tas på allvar. [...]

Varför är det okej när recensioner av mina böcker är fyllda av hat? Var är mina försvarare?

Fast hon är alls inte ensam:

Egentligen är det löjligt tydligt: hade Linda Skugge skrivit om Björn Ranelids hårda muskler eller stora balle så hade ingen reagerat så här. Men hon skrev om läppglans och lena armar, och det blev lite för mycket för den maskulina självkänslan.

Linda Skugges brott var inte att såga Björn Ranelids bok eller nämna hans utseende, utan att såra hans manlighet.

Fortsättning följer i ett otal artiklar och TV-program.

Men personligen tror jag att nyckeln ligger i en mening av Linda Skugge:

Det är väl mycket elakare att rådissa nån för hans eller hennes arbete än att kritisera ett utseende.

Duh.

Nej, pucko.

Det skulle kunna ha utvecklats till en ursäkt, men inte.

Imorgon är det jag som går till bokhandeln och handlar Ranelid. Mina Lundell-skivor är till salu för en tia eller två.