2003-10-26

Gilla läget


Det har varit glest på Drullestigen ett tag, och kanske är det för att mycket av min energi - mer än jag själv riktigt har förstått - har gått till att hantera beskedet som förändrade mycket, fast allt är detsamma.

Jag träffade läkaren förra veckan, och som jag trodde så fick jag även diagnosen (i varje fall muntligen). Det var den väntade, multipel skleros eller MS, men trots att det var ett besked om en obotlig, livslång sjukdom som innebär en väntad hälsoutveckling likt en nedåtlutande sågtandskurva, så var det ändå en lättnad på flera sätt:

  • Det är skönt att ha en etikett på problemen vid kontakter med myndigheter, kommun, försäkringskassa, arbetsgivare, whatever, istället för att behöva ge sig in i en lång förklaring.
  • Dörren öppnas för behandling - det finns fyra godkända mediciner av två olika huvudklasser.
  • Ett knappt år av ovisshet (eller egentligen nästan tre år) är över, och man kan ta avstamp från nya premisser.

    Kanske känns det så pass bra för att jag mår så mycket bättre än i vintras, och även om sprutor inte är något jag längtar efter så ska det bli bra med handfast behandling - jag tror ju på vetenskapen, den naturvetare jag är. Och utan min älskade hade det varit... svårt.

    Från gåstol via rullator och kryckor till en käpp som jag mest bär runt på - utvecklingen har hela tiden gått framåt sedan lag låg på sjukhuset - om man bortser från vad som uppenbarligen var ett skov i påskas och i maj.

    Det är förresten samma sjukdom som president Bartlet i Vita Huset har (som jag förresten i säsongspremiären nyligen tyckte hade fått lite väl många skönmålade drag av Clinton för att jag skulle känna mig helt bekväm).