2003-04-02

One down, one to go



Bo Lundgren tackar för sig som partiledare för Moderaterna. Han har fått kritik för att han har pratat om torra och tråkiga ämnen på ett sätt som gjort att han inte har nått fram till vanligt folk. Vi som har följt någon riksdagsdebatt vet att mycket av kritiken är orättvis; Lundgren är i stort sett ensam bland partiledarna om att tala om kreativitet och utvcekling, om visioner och värderingar, om drömmar och om viljor. Att TV-nyheterna på kvällen sänder de sekunder där Lundgren pratar skatter har blivit något av en självuppfyllande profetia.

Men Bo Lundgren var för mycket av en dryg skåning för att lyckas klämma ur sig tillräckligt effektiva svador för att kunna passa TV-mediets sekundbegränsning, och att "göra sig i TV" utgör ett krav på en politiker är en annan vedertagen sanning.

Fredrik Reinfeldt tror många blir efterträdaren. Och han pratar i vart fall snabbare.

Moderaternas har en möjlighet att rekrytera tillbaka många av de snopna väljare som bytte till Folkpartiet i senaste valet, innan man förstod att Leijonborg var villig att hoppa i säng med Miljöpartiet och annat skröfse för att få regera. En tydlig marknadsliberal linje från det gamla högerpartiet moderaterna kan få Folkpartiet att genom opinionssiffror kring fyraprocentstrecket förstå att det inte går att - efter valet - mjäka runt med allehanda tillväxtfiender i olika nyanser av grönt och rött, att man har ett ansvar att skrika till när LO föreslår Keynesianska fonder, att begreppet socialliberal är en paradox.

I bästa fall innebär ledarbytet i Moderaterna att det borgerliga initiativet rycks tillbaka till ett parti med någorlunda klara värderingar och som inte tummar på prinicperna så fort maktens dörrar öppnats på glänt. Det innebär att Folkpartiet äntligen tvingas göra sig av med Leijonborg som partiledare, och vi kan på lite längre sikt få en bred liberal kraft i svensk politik som kan ta sig an med uppgiften att nedmontera välfärdssamhället och börja bygga välfärdsmänniskan.