2003-04-10

En dålig idé en gång till


Regeringen fintar bort inte bara alla tidigare protester utan visar på ett rent oförskämt sätt vilka som är de viktigaste opinionsbildarna så länge S sitter vid makten - fackförbunden. Protesterna och demonstrationerna från småföretagen spelar ingen roll, det var fackets gnäll som gjorde att regeringen drog tillbaka förslaget om att låta arbetsgivarna stå för en del av ersättningen till långtidssjukskrivna. Och det var när facket fått något köttben och snällt tystnat som förslaget smygs tillbaka.

Jag trodde tidigare att arbetslivsminister Hans Karlsson skulle kunna trycka igenom förslaget ändå - men det här är ju ett smartare sätt. Att anfalla de mobiliserade företagarna i ryggen är inte snyggt, men i (den socialdemokratiska versionen av) politik och (den irakiska versionen av) krig är allt tillåtet.

Det jag inte förstår är varför alla föreningar för kroniskt sjuka är så tysta. Har man fastnat i bidragstänkandet? Analyserar man inte de långsiktiga effekterna? Använder man inte modellen att alla är förnuftsmässiga spelare på en marknad? Vi vet att socialdemokraterna inte tror på dynamiska effekter och spelar förvånade när reformer blir dyrare än väntat. Men intresseorganisationer för just de personer som kommer att åka på pumpen i det korta skedet, för de som inte kommer att få något nytt jobb eftersom de har haft en hög sjukfrånvaro tidigare, dessa organisationer tycker mest ingenting. Vad driver de för frågor, egentligen?

Jag begär inga lagstadgade förmåner, jag ställer inga krav på inkvotering av sjuka - jag vill bara att staten ska låta marknader fungera på egen hand, så att jag kan få eller inte få jobb på mina personliga meriter. Det jag minst av allt behöver är ytterligare en minuspost.