2003-02-21

Valet mellan Krig och Skam


Jonas Söderström gör i inlägget Styrka är okunnighet ett utfall mot en ledare i DN av Maria Carlshamre.

Carlshamre svär i kyrkan och menar att fredsdemonstranterna de facto gynnar krig, något som få som intar en anti-anti-Saddam-inställning verkar ha reflekterat över. (Det finns fler än Carlshamre som är inne på samma spår, kudos Andrew Sullivan.) Jonas Söderström själv vill kunna inta en klassisk kålsuparposition:
"Vad Carlshamre gör med sin retorik är ju att neka oss möjligheten av en inställning som inte är Bushs och inte Saddams."


Det är en dubbelt negativt definierad ståndpunkt: inte si, inte så.

Men skon klämmer ömma tår för att man inom antikrigsrörelsen är pinsamt medveten om att man inte erbjuder något alternativ. Inte gul och inte grön är likväl ingen färg. Per Gharton åkte på besök till Irak och tjatade, och han tror att det har hjälpt, men det är sällan man får några förslag i kontakt med verkligheten från anti-anti-gänget.

Jag tror att anledningen är enkel: anti-anti-Saddam-grupperna ser helt enkelt inget problem med Irak. Utan problem behövs inget lösningsförslag, och man kan sätta sig på bakhasorna med biehållen nattsömn. Även Carlshamre pekar på detta när hon skriver att "för demonstranterna är Bush och Blair problemet, inte Saddam".

Carlshamre drar en "bestickande" parallell till 1930-talet och Churchill och Chamberlain:
"Owing to the neglect of our defences and the mishandling of the German problem in the last five years, we seem to be very near the bleak choice between War and Shame. My feeling is that we shall choose Shame, and then have War thrown in a little later, on even more adverse terms than at present."
Winston Churchill 1938


Churchill fick rätt 1938. Det är som Söderström säger inget vattentätt argument för hur vi ska hantera Irak, men det borde stämma till eftertanke.